365 foton 2009 - Nr 79 Dörrar

"Förlåtelse är att låsa upp dörren

för att släppa någon fri -

och inse att fången var du".

(Max Lucado)

Förlåtelse ett av de svåraste orden i världen tror jag. Det är svårt att säga/be om förlåtelse - det ger en känsla av nederlag att visa att man hade/gjorde fel. Det är svårt att förlåta - för rädslan finns kvar för att bönen om förlåtelse inte är ärligt menat, att det bara ger den andre access in till mitt liv igen för att än en gång kunna slå en till marken.

Att förlåta innebär det att allting blir som förr, ett ark vitt papper och så låtsas vi som om inget hänt vi fortsätter och går på. Det är nog detta som är det svåraste med att ge förlåtelse. Jag är en människa, i min kropp bor mina erfarenheter, mina minnen av det som sårat min själ djupt. Dessa är inristade som djupa blödande sår, de är svåra att bara läka eller radera ut.

Jag tror att förlåtelse är viktigt, för att de blödande såren ska läka men ärren kommer alltid finnas kvar. Man kommer alltid kunna se att pappret blivit grått av det skrivna och är det hårt skrivet så kommer man alltid kunna se vad som stod där även om det inte är lika tydligt. Att förlåta är att acceptera det som hände och inte fastna i bitterhet. Jag kan gå vidare fri i själen en erfarenhet rikare och inget behöver bli som förr, för nu är nu och inte då. Inget säger att en vän behöver bli en vän igen men båda kan gå vidare, fri.

Än svårare känns det att förlåta någon som inte vill be om förlåtelse. Den andre kanske inte ens kan det. För sin egen skull tror jag att man kan förlåta ändå för att slippa må dåligt över en oförrätt som skuggar resten av mitt liv. Ja, inte bara skuggar mitt liv den låser mig inne, tar ifrån mig livsglädjen. Nej, öppna dörren och släpp dig själv fri. Det är den främsta anledningen till att förlåta, att ge sig själv fri för att kunna gå de vägar som är dina. Resten får vi lägga i Guds händer som är fenomenal på att glömma oförrätter Tack och lov för det!