365 foton 2009 - Nr 254 Röd

"Den vackraste blomman är leendet".

Det finns människor som jag upplever som ständigt strålande glada. Som bär på ett leende på läpparna i de flesta situationer. Sådana människor blir man verkligen glad av att möta och så sprider sig lyckan genom kroppen och sitter i resten av dagen.

Dessutom är leendet så lurigt att man kan le till sig själv och att en känsla av välbehag sprider sig av bara den anledningen. Med ett leende på läpparna kan saker bli en aning lättare att bära.

Låt oss le! :)

365 foton 2009 - Nr 265 Rostig

"Gammal kärlek rostar aldrig".

Det är underbart att se människor som länge har delat sitt liv med varandra och som fortfarande på ålderns höst håller lågan levande. Jag vet att alla dagar inte har varit en dans på rosor. Jag är övertygad att även de har mött motgångar, haft meningsskiljaktigheter, grälat och kämpat på. Denna vetskap gör att jag respekterar dem än mer. Tänk att de ändå har hållit ihop, lyckats hitta tillbaka och än en gång funnit kärlekens låga brinna starkare och kanske än klarare. Kanske är det så att så länge man vill älska någon så kan man älska dem och då hittar man alltid tillbaka. Om man inte vill ja, då vårdar man inte sin relation och då rostar allt och vittrar sönder. Det handlar inte bara om kärlek till en livskamrat, det är också kärlek till vänner, intressen, sitt jobb.

Jag vet att allt inte är så enkelt att livet är mer komplicerat än så. Men jag vill tro att jag kommer långt med en viljehandling, att så länge jag älskar så finns det en möjlighet.

365 foton 2009 - Nr 300 Trappor

"Våga ta det första steget i tro.

Du behöver inte se hela trappan,

bara första steget".

(Martin Luther King)

Jag minns mitt besök i S:t Paul's Cathedral i London. Vi fick gratis gå in i galleriet om vi gick med en gång eftersom den snart skulle stänga. Jag förväntade mig en utställning av kyrksilver och gamla textilier. Jag hamnade i en trappa som gick runt, runt, runt och till slut öppnade sig en dörr som ledde in i kupolen. Wow, häftigt! Jag var inte besviken alls, där nere kunde jag se altaret.

När vi så skulle leta oss neråt kunde vi välja att fortsätta en bit uppåt, tja så långt kunde det väl ändå inte vara så vi gick upp. En smal stentrappa tog oss runt, runt, runt och så hamnade vi utomhus en vida syn över London. Kul!

Återigen skulle vi leta oss ner men än en gång stod valet att kunna gå uppåt. Har man nu snurrat sig runt uppåt i denna kyrka måste vi se var nästa trappa leder det kan väl inte vara så långt kvar nu. Trappan leder oss ganska snart till en enkelriktad gallertrappa i ett stort mörkt tornrum (behöver jag säga att den går runt, runt, runt...?). Vi kan varken se början eller slutet, jag ser här och nu och nästa steg och jag kan bara gå uppåt steg för steg med en svindlande känsla i magen. Till slut öppnar sig en dörr och ljuset strömmar emot mig. Jag är nu 100 meter över altaret som ser ut som en liten, liten prick där nere och snart kliver vi ut i friska luften och ser en magnifik utsikt över London. Saker som annars är stora är plötsligt väldigt, väldigt små.

Så är det väl med livet också att när jag tagit mig steg, för steg mot toppen av något ändrar världen perspektiv. Det som tidigare såg stort och oöverstigligt ut är plötsligt som en liten prick och ter sig ganska ringa. Tack och lov för nya perspektiv!

365 foton 2009 - Nr 79 Dörrar

"Förlåtelse är att låsa upp dörren

för att släppa någon fri -

och inse att fången var du".

(Max Lucado)

Förlåtelse ett av de svåraste orden i världen tror jag. Det är svårt att säga/be om förlåtelse - det ger en känsla av nederlag att visa att man hade/gjorde fel. Det är svårt att förlåta - för rädslan finns kvar för att bönen om förlåtelse inte är ärligt menat, att det bara ger den andre access in till mitt liv igen för att än en gång kunna slå en till marken.

Att förlåta innebär det att allting blir som förr, ett ark vitt papper och så låtsas vi som om inget hänt vi fortsätter och går på. Det är nog detta som är det svåraste med att ge förlåtelse. Jag är en människa, i min kropp bor mina erfarenheter, mina minnen av det som sårat min själ djupt. Dessa är inristade som djupa blödande sår, de är svåra att bara läka eller radera ut.

Jag tror att förlåtelse är viktigt, för att de blödande såren ska läka men ärren kommer alltid finnas kvar. Man kommer alltid kunna se att pappret blivit grått av det skrivna och är det hårt skrivet så kommer man alltid kunna se vad som stod där även om det inte är lika tydligt. Att förlåta är att acceptera det som hände och inte fastna i bitterhet. Jag kan gå vidare fri i själen en erfarenhet rikare och inget behöver bli som förr, för nu är nu och inte då. Inget säger att en vän behöver bli en vän igen men båda kan gå vidare, fri.

Än svårare känns det att förlåta någon som inte vill be om förlåtelse. Den andre kanske inte ens kan det. För sin egen skull tror jag att man kan förlåta ändå för att slippa må dåligt över en oförrätt som skuggar resten av mitt liv. Ja, inte bara skuggar mitt liv den låser mig inne, tar ifrån mig livsglädjen. Nej, öppna dörren och släpp dig själv fri. Det är den främsta anledningen till att förlåta, att ge sig själv fri för att kunna gå de vägar som är dina. Resten får vi lägga i Guds händer som är fenomenal på att glömma oförrätter Tack och lov för det!

365 foton 2009 - Nr 258 Upprepande mönster

"Om ting ändå kunde tala".

Ibland kan jag undra över sakers historia. Tänk ändå vilka spännade berättelser som de skulle kunna berätta. En gammal sängbotten skulle kunna berätta historier om de människor som de fått vagga till sömns. Vilka drömmar har den hört? Hur många tårar har den fått ta emot? Hur mycket glädje har den fått dela? Har det funnits kärlek ovänskap? Har det funnits tvåsamhet eller ensamhet?

Världen är full av historier som kunde berättas om tingen kunde tala men ibland är det kanske bäst att tingen tiger. För ibland får de kanske ta del av hemligheter, saker som mår bäst av att inte yppas för omvärldens nyfikna öron. Små guldklimpar som förlorar sin glans när de får ord och landar i fel öron, öron som saknar förstånd att se det stora i det lilla.

365 foton 2009 - Nr 332 Torn, Borg eller Fästning

"Jag skulle så gärna vilja att det funnes en lysande fyr,

som blinkade rött och varna för farliga äventyr".

(Ur musikalen "Det måste finnas något mer..." Text: Bert Stålhammar)

Denna storf är hämtad ur en av sångerna i en musikal jag var med i för över 10 år sedan. Musikalen handlade om en vilsen människa som sökte sin väg i livet, något att tro på, något att följa. Strofen har snurrat i huvudet ett tag eller egentligen är det bara första halva strofen som snurrat för en fyr är inte bara till för att varna utan också visa vägen. När vågorna går höga och vilsenheten är stor står fyren tryggt för sjöfarare av alla slag ett landmärke dit de kan söka sig för att kunna vila tills stormen bedarrat.

Livet är som en seglats. Vi ska lära oss att segla och navigera efter det sjökort vi fått i vår hand. Ibland blåser stormar upp, vi kantrar eller går på grund men det finns fyrar efter vägen som varnar och vägleder. Frågorna är ibland många, man undrar om det är rätt sjökort man har i handen för något land i sikte finns inte man guppar ensam ute på ett stort hav. Ska man då hissa sina segel, luta sig tillbaka och låta vinden föra en dit den vill. Eller ska man ta ut en riktning och beslutsamt ta sig dit, oavsett om det var dit man skulle eller inte. Förr eller senare kommer land att siktas, man kommer upptäcka var man är och om man hamnat fel ta ut en ny riktning men denna gång med vetskapen var man kommer ifrån...

365 foton 2009 - Nr 29 Vattensamling

"Bara en vattenpuss

vill jag vara

och spegla himlen".

(Dom Helder Camara)

En spegelbild uppstår när ljus faller in mot en reflekterande yta. Tänk att få vara en människa som får spegla och sprida det osynliga. Sprida ljus ut i en mörk värld, visa på det goda och vackra, ge kärlek och hopp. Ja, en spegel vill jag vara, en människa som speglar himlen.

365 foton 2009 - Nr 325 Saker med vingar

"Lyckans fjäril sätter sig på axeln på den som har tid att vänta"

Vad är lycka? Är det att vinna 1 miljon på lotto? Är det att vara framgångsrik med ett topp jobb? Är det att vara en kändis och hänga på varenda löpsedel?

Kanske för stunden känns det gott i själen, men är det inte som att flyga med lånade vingar. Så snart vi förlorar en vinge störtar vi handfallen mot marken febrilt viftande med det vi har kvar. Sedan ligger vi där och funderar vad var det som hände.

Att finna sin egen lycka i de små vardagliga sakerna är att känna en självkänsla i att jag är den jag är. Det hjälper mig upptäcka att jag har egna vingar att flyga med. Med dem kan jag flyga högt i mitt universum bland klara stjärnor och stormiga vindar där blixtarna viner om mina öron men vingarna är mina och de är förborgade i mitt inre och kan aldrig tas ifrån mig.

Skadas?! Ja, visst kan de ryka fjädrar men helt störtar vi inte. Vingarna dämpar fallet och lyckan att ha överlevt, över att vingarna bar mig igenom hjälper mig motsägelsefullt nog att våga ta klivet ut och flyga igen.

365 foton 2009 - Nr 346 Ledighet & semester

Att vara ledig och ha semester handlar många gånger om att göra något helt annat än det man gör/har som sin huvudsakliga sysselsättning och då kanske främst som studerande eller yrkesarbetande. Mitt jobb innebär en rad osynliga men inte oviktiga saker. Med osynligt menar jag att när jag avslutat ett samtal finns inget bevis på att jag varit där mer än att jag och den andre vet att och vad som skett. Jag kan inte alltid lägga fram en bunt papper och säga det här har jag gjort idag. Jag kan inte titta på trådar som dragits, asfalts som lagts eller väggar som byggts, varvor som staplats. Nej, möten är osynliga de finns bara i mitt huvud.

Då är det skönt att komma hem från jobbet och skotta snö. Jag kan se att jag har flyttat detta härifrån och hit. Det är nog därför som jag kan ägna nästan halva semestern med att slipa, måla tapetsera och lägga golv i mitt sovrum och känna att semestern varit skön och vilsam. Det är nog därför jag med stor tillfredställelse kan öppna frysen och se resultatet av två veckors blåbärsplockning. Jag har gjort något helt annat än det jag till vardags gör, det är för mig ett sätt att ha semster och vila på.