"Våga ta det första steget i tro.
Du behöver inte se hela trappan,
bara första steget".
(Martin Luther King)
Jag minns mitt besök i S:t Paul's Cathedral i London. Vi fick gratis gå in i galleriet om vi gick med en gång eftersom den snart skulle stänga. Jag förväntade mig en utställning av kyrksilver och gamla textilier. Jag hamnade i en trappa som gick runt, runt, runt och till slut öppnade sig en dörr som ledde in i kupolen. Wow, häftigt! Jag var inte besviken alls, där nere kunde jag se altaret.
När vi så skulle leta oss neråt kunde vi välja att fortsätta en bit uppåt, tja så långt kunde det väl ändå inte vara så vi gick upp. En smal stentrappa tog oss runt, runt, runt och så hamnade vi utomhus en vida syn över London. Kul!
Återigen skulle vi leta oss ner men än en gång stod valet att kunna gå uppåt. Har man nu snurrat sig runt uppåt i denna kyrka måste vi se var nästa trappa leder det kan väl inte vara så långt kvar nu. Trappan leder oss ganska snart till en enkelriktad gallertrappa i ett stort mörkt tornrum (behöver jag säga att den går runt, runt, runt...?). Vi kan varken se början eller slutet, jag ser här och nu och nästa steg och jag kan bara gå uppåt steg för steg med en svindlande känsla i magen. Till slut öppnar sig en dörr och ljuset strömmar emot mig. Jag är nu 100 meter över altaret som ser ut som en liten, liten prick där nere och snart kliver vi ut i friska luften och ser en magnifik utsikt över London. Saker som annars är stora är plötsligt väldigt, väldigt små.
Så är det väl med livet också att när jag tagit mig steg, för steg mot toppen av något ändrar världen perspektiv. Det som tidigare såg stort och oöverstigligt ut är plötsligt som en liten prick och ter sig ganska ringa. Tack och lov för nya perspektiv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar