måndag 26 oktober 2009

365 foton 2009 - Nr 159 Inspiration

"Det räcker inte med att äga begåvning,
det viktiga är att använda den rätt".
(René Descartes)

En blomsterinstallation av en handelsträdgård i stan vid vår Kulturnatt. I mitten ett vattenfall som först smyckades med fyra vita balkonglådor i plast på var sida och orangefärgade begonior i. Wow! vilken fantastisk installation det är ju så man häpnar och tappar hakan, ett under av kreativitet, inspirationen måste ha flödat över. Nej, tror inte det förutom att man häpnar och tappar hakan av andra anledningar.

Ljusen och höstlöven är dock vårt eget verk för att täcka en del av golvet som inte var allt för vackert och för stämningens skull förstås. Ibland räcker det med fantasi för att lyckas nå fram till ett önskat resultat. Ibland behöver man kunskap för att teoretiskt veta hur och varför men att omsätta den till praktik kräver fingertoppskänsla och fantasi.

söndag 18 oktober 2009

365 foton 2009 - Nr 272 Säd eller frö

Love is a seed that
you kan plant every day.
Water it with kindness
in all that you do and say.
Sprinkle it with joy and patience
and soon love will grow
from a tiny seed
to a heart full of love
in everyone you know.

En man vann ständigt pris för sin goda och fina majs. När han tillfrågades om sin hemlighet berättade han att han gav bort majs till sina grannar. Förvåningen var stor och då svarar han att om de odlar god majs så blir hans majs god om de odlar dålig majs kommer det att sprida sig till hans majs och gör den sämre.

Allt vi gör sprider sig som ringar på vatten och frön i vinden. Vi skördar det vi sår.

365 foton 2009 - Nr 47 Barndomsminne

Du borde alltid ha
en vänlig blick till övers
för de små stationerna
där de stora tågen sällan stannar.
Säger de dig ingenting?
Påminner de inte om någon?
(Ur: Tusen skäl att leva. Av Dom Helder Camara)

Uppväxt bredvid (och ibland även på) järnvägen var det alltid lika spännande när vi på avstånd hörde tåget komma. I samma stund ljudet nådde våra öron upphörde vi mitt i leken och sprang och ställde oss på lagom avstånd för att göra två saker. 1) Vinka till lokföraren som alltid spanade efter oss barn också och vinkade glatt tillbaka. 2) Räkna vagnarna, hur långt skulle vi komma denna gång? För att sedan återgå till leken där den upphörde.

När jag tänker tillbaka vet jag inte varför vi räknande vagnarna det var bara så vi gjorde. Men kanske det viktigaste vi gjorde var att vinka till lokföraren ensam i sin kupé. Kanske visade förmedlade vi att han var väntad. Att vi med glädje vinkade kanske gav honom ett leende som gjorde hans dag. En liten station i livet, omärklig där aldrig något tåg stannat men ack så viktig. Å, visst var det viktigt för oss också att få vår vinkning besvarad. Det var nog högst ömsesidigt. Men så är det ju så att leendet du sänder ut kommer åter om så bara i ett flyktigt möte.

Nu bor jag åter vid samma järnväg och ibland har jag undrat. Var tog de vägen? Slutade de tillslut att titta efter oss barn som de på avstånd sett växa upp eller tittar de fortfarande efter oss för att se om vi möjligtvis står där en dag och vinkar igen. Många tåg har passerat och nya typer av tåg kör idag kanske också nya förare. Hur skulle de reagera om jag vinkade skulle de ens se mig? Skulle de ens titta åt mitt håll?

Vilka är mina små stationer där någon står och väntar på att just jag ska passera. Bara för att bli sedd, få sin vinkning bekräftad med en vinkning? Det känns bittert att inse att en del dagar ser jag mest rälsen. Medan jag andra dagar är mer närvarande och faktiskt ser allt som finns runtomkring. Jag hoppas att dessa är de dominerande.

365 foton 2009 - Nr 93 Mönster

Vi går sammanvuxna genom livet.
Växta samman med vår barndom
våra minnen
våra skulder
våra älskade.

Händer lämnar avtryck
liksom ögon, tankar,
ord
och sötman från en andedräkt
eller bitterheten.

Ett smärtsamt flätverk
är vårt liv
slitet sönder här och var och brustet
men styckvis starkare i sina fästen
än någonsin vi anade.

En evig kretsgång är det
av möten
uppbrott
återkomster.
Det fordras kraft att vara människa,
kraft att våga älska.
Men ändå ska du veta,
att mitt i ängslans mörker
kan livet vända sig mot dig
och ge ett ljust och outgrundligt leende.

Jag vet inte vem som som skrivit dessa ord. Jag fann dem i en tidning för många år sedan och de har funnits kvar och just nu så beskriver de precis vad jag känner och hur jag tänker kring livet.

Jag är som varpen i trasmattan och i mig slås bitar av andra in, människor och erfarenheter vävs tätt, tätt samman och bildar vackra mönster. Vid vissa perioder är livet ljusare, andra gånger är det mörkare, ibland är det långt mellan färgerna men så återkommer de igen och fyller mig med liv och glädje. Efter ett år av mörka färger och färger som upphört, har också färger återkommit med än klarare kraft och helt nya spännande färger som än så länge är små inslag. Min önskan är alla ska fortsätta finnas där och tillsammans bilda det vackraste mönstret än någonsin. Jag ber om den kraften att våga tro, våga älska och vara den människa jag är tänkt att vara.