Vi går sammanvuxna genom livet.Växta samman med vår barndom
våra minnen
våra skulder
våra älskade.
Händer lämnar avtryck
liksom ögon, tankar,
ord
och sötman från en andedräkt
eller bitterheten.
Ett smärtsamt flätverk
är vårt liv
slitet sönder här och var och brustet
men styckvis starkare i sina fästen
än någonsin vi anade.
En evig kretsgång är det
av möten
uppbrott
återkomster.
Det fordras kraft att vara människa,
kraft att våga älska.
Men ändå ska du veta,
att mitt i ängslans mörker
kan livet vända sig mot dig
och ge ett ljust och outgrundligt leende.
Jag vet inte vem som som skrivit dessa ord. Jag fann dem i en tidning för många år sedan och de har funnits kvar och just nu så beskriver de precis vad jag känner och hur jag tänker kring livet.
Jag är som varpen i trasmattan och i mig slås bitar av andra in, människor och erfarenheter vävs tätt, tätt samman och bildar vackra mönster. Vid vissa perioder är livet ljusare, andra gånger är det mörkare, ibland är det långt mellan färgerna men så återkommer de igen och fyller mig med liv och glädje. Efter ett år av mörka färger och färger som upphört, har också färger återkommit med än klarare kraft och helt nya spännande färger som än så länge är små inslag. Min önskan är alla ska fortsätta finnas där och tillsammans bilda det vackraste mönstret än någonsin. Jag ber om den kraften att våga tro, våga älska och vara den människa jag är tänkt att vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar