söndag 18 oktober 2009

365 foton 2009 - Nr 47 Barndomsminne

Du borde alltid ha
en vänlig blick till övers
för de små stationerna
där de stora tågen sällan stannar.
Säger de dig ingenting?
Påminner de inte om någon?
(Ur: Tusen skäl att leva. Av Dom Helder Camara)

Uppväxt bredvid (och ibland även på) järnvägen var det alltid lika spännande när vi på avstånd hörde tåget komma. I samma stund ljudet nådde våra öron upphörde vi mitt i leken och sprang och ställde oss på lagom avstånd för att göra två saker. 1) Vinka till lokföraren som alltid spanade efter oss barn också och vinkade glatt tillbaka. 2) Räkna vagnarna, hur långt skulle vi komma denna gång? För att sedan återgå till leken där den upphörde.

När jag tänker tillbaka vet jag inte varför vi räknande vagnarna det var bara så vi gjorde. Men kanske det viktigaste vi gjorde var att vinka till lokföraren ensam i sin kupé. Kanske visade förmedlade vi att han var väntad. Att vi med glädje vinkade kanske gav honom ett leende som gjorde hans dag. En liten station i livet, omärklig där aldrig något tåg stannat men ack så viktig. Å, visst var det viktigt för oss också att få vår vinkning besvarad. Det var nog högst ömsesidigt. Men så är det ju så att leendet du sänder ut kommer åter om så bara i ett flyktigt möte.

Nu bor jag åter vid samma järnväg och ibland har jag undrat. Var tog de vägen? Slutade de tillslut att titta efter oss barn som de på avstånd sett växa upp eller tittar de fortfarande efter oss för att se om vi möjligtvis står där en dag och vinkar igen. Många tåg har passerat och nya typer av tåg kör idag kanske också nya förare. Hur skulle de reagera om jag vinkade skulle de ens se mig? Skulle de ens titta åt mitt håll?

Vilka är mina små stationer där någon står och väntar på att just jag ska passera. Bara för att bli sedd, få sin vinkning bekräftad med en vinkning? Det känns bittert att inse att en del dagar ser jag mest rälsen. Medan jag andra dagar är mer närvarande och faktiskt ser allt som finns runtomkring. Jag hoppas att dessa är de dominerande.

Inga kommentarer: