"Är du dum som en åsna?"
"Är du dum som en åsna?" är ett smärtsamt uttryck att höra. Det har tydligen en historia från 1600-talet då ett av straffen i skolan var
"Åsnestraffet".
Jag vill lyfta fram åsnan som ett fantastiskt djur, ja som en underbar förebild för oss. Oftast är det en förebild för oss som är diakoner men hur vi ska vara som människor kan vi lära oss mycket av ändå oavsett tro eller ej. Konstnärinnan Eva Spångberg har gjort denna åsna och också levt med åsnor och
skrivit om dem som goda förebilder.
Sammanfattningsvis kan vi säga om åsnan följande:
Den är stark att bära andras bördor och har fötter som klarar att gå i eländig terräng utan att trampa fel. Har stora öron att lyssna med, men säger inte så mycket. Uthålliga, anspråkslösa bryr sig inte om vad eller vem den bär, postivt tjuriga och märkt med ett kors på ryggen som en påminnelse om den Kristusbärare den en gång var.
Alla goda egenskaper som oftast också får vara en bild för mitt uppdrag som diakon. Dessutom har åsnan ett annat märkligt sammanträffande i mitt liv men det tar jag inte här. Åsnan står i alla fall i mitt köksfönster och påminner mig varje dag om att vara som den.
Här kommer ett brev som jag fick i ett sammanhang:
Ett brev från åsnan
Jag är stark och har en bred rygg för att kunna hjälpa Dig att bära det som tynger Dig. Berätta så lyssnar jag med stora öron. Med dem kan jag höra även det som inte sägs med ord. Du behöver inte vara rädd att tala, jag kan vara tyst.
Du kanske tycker att jag har klumpiga hovar, och det är väl riktigt. Ändå är det så att jag kan trippa fram utan att trampa ned det ömtåliga jag möter på vägen. Jag måste gå försiktigt fram då jag banar nya vägar. Du kanske tycker att jag ser lite rolig ut med min trassliga man och lite slokande öron. När jag ser mig själv i någon vattensamling tycker jag nog också det. Då tänker jag på hur skönt det är att Gud älskar mig - jag duger som jag är. Det ger mig trygghet och jag kan skratta lite åt mig själv, våga göra bort mig ibland (även om jag också har en liten I-or i mig).
Precis som andra åsnor är jag envis. Ibland kan de uppgifter jag får verka omöjliga, en del kontakter är så tunga att fortsätta, ibland har jag idéer, som inte får något gensvar. Då behövs uthållighet. Jag försöker kämpa på. Även då det är tungt och motigt. Men ibland blir jag trött, och då sätter jag alla fyra hovarna i marken och är bara stilla. Det är bra för mig, och jag tror att det är bra för andra åsnor.
En gång för länge sedan fick en av mina släktingar bära mästaren på sin rygg. Från generation, till generation har sedan hans ord förts vidare. Jag är glad att få vara en av dem, som får bära evangeliet vidare till dem jag möter. Och jag är tacksam, att Herren varje dag ger mig kraft att göra det.
Din vän Åsnan
.jpg)
.jpg)
