365 foton 2009 - Nr 47 Barndomsminne

Du borde alltid ha

en vänlig blick till övers

för de små stationerna

där de stora tågen sällan stannar.

Säger de dig ingenting?

Påminner de inte om någon?

(Ur: Tusen skäl att leva. Av Dom Helder Camara)

Uppväxt bredvid (och ibland även på) järnvägen var det alltid lika spännande när vi på avstånd hörde tåget komma. I samma stund ljudet nådde våra öron upphörde vi mitt i leken och sprang och ställde oss på lagom avstånd för att göra två saker. 1) Vinka till lokföraren som alltid spanade efter oss barn också och vinkade glatt tillbaka. 2) Räkna vagnarna, hur långt skulle vi komma denna gång? För att sedan återgå till leken där den upphörde.

När jag tänker tillbaka vet jag inte varför vi räknande vagnarna det var bara så vi gjorde. Men kanske det viktigaste vi gjorde var att vinka till lokföraren ensam i sin kupé. Kanske visade förmedlade vi att han var väntad. Att vi med glädje vinkade kanske gav honom ett leende som gjorde hans dag. En liten station i livet, omärklig där aldrig något tåg stannat men ack så viktig. Å, visst var det viktigt för oss också att få vår vinkning besvarad. Det var nog högst ömsesidigt. Men så är det ju så att leendet du sänder ut kommer åter om så bara i ett flyktigt möte.

Nu bor jag åter vid samma järnväg och ibland har jag undrat. Var tog de vägen? Slutade de tillslut att titta efter oss barn som de på avstånd sett växa upp eller tittar de fortfarande efter oss för att se om vi möjligtvis står där en dag och vinkar igen. Många tåg har passerat och nya typer av tåg kör idag kanske också nya förare. Hur skulle de reagera om jag vinkade skulle de ens se mig? Skulle de ens titta åt mitt håll?

Vilka är mina små stationer där någon står och väntar på att just jag ska passera. Bara för att bli sedd, få sin vinkning bekräftad med en vinkning? Det känns bittert att inse att en del dagar ser jag mest rälsen. Medan jag andra dagar är mer närvarande och faktiskt ser allt som finns runtomkring. Jag hoppas att dessa är de dominerande.

365 foton 2009 - Nr 93 Mönster

Vi går sammanvuxna genom livet.

Växta samman med vår barndom

våra minnen

våra skulder

våra älskade.

Händer lämnar avtryck

liksom ögon, tankar,

ord

och sötman från en andedräkt

eller bitterheten.

Ett smärtsamt flätverk

är vårt liv

slitet sönder här och var och brustet

men styckvis starkare i sina fästen

än någonsin vi anade.

En evig kretsgång är det

av möten

uppbrott

återkomster.

Det fordras kraft att vara människa,

kraft att våga älska.

Men ändå ska du veta,

att mitt i ängslans mörker

kan livet vända sig mot dig

och ge ett ljust och outgrundligt leende.

Jag vet inte vem som som skrivit dessa ord. Jag fann dem i en tidning för många år sedan och de har funnits kvar och just nu så beskriver de precis vad jag känner och hur jag tänker kring livet.

Jag är som varpen i trasmattan och i mig slås bitar av andra in, människor och erfarenheter vävs tätt, tätt samman och bildar vackra mönster. Vid vissa perioder är livet ljusare, andra gånger är det mörkare, ibland är det långt mellan färgerna men så återkommer de igen och fyller mig med liv och glädje. Efter ett år av mörka färger och färger som upphört, har också färger återkommit med än klarare kraft och helt nya spännande färger som än så länge är små inslag. Min önskan är alla ska fortsätta finnas där och tillsammans bilda det vackraste mönstret än någonsin. Jag ber om den kraften att våga tro, våga älska och vara den människa jag är tänkt att vara.

365 foton 2009 - Nr 278 Skuggor

"Det är skillnad att vara belyst av gatlyktan eller solen.

Må solen kasta våra skuggor

det blir ett så mycket mer spännade ljus då."

Belysta av solen bildar bladen mönster mot husfasaden. Beroende från vilket håll ljuset kommer blir skuggbilderna antingen små och korta eller stora och långa. Om ljuskäglan eller föremålet flyttar sig förändras skuggbilden.

Vi är aldrig densamma utan ständigt föränderliga allting kommer an på hur det sammanhang vi just nu står i. Hur vi reagear på en given situation beror så mycket på hur vi mår just idag, vad som har hänt tidigare idag och kanske för flera år sedan, det kommer an på vilket hopp jag just nu bär på för framtiden. Det mönster av liv som jag skapar av det ljus som belyser mig är inget beständigt, imorgon befinner jag mig kanske i en annan position i förhållande till ljuset och då kan allting bli så mycket mer annorlunda.

Jag önskar dig inte evig natt där ditt enda ljus är gatlyktans fasta sken. Jag önskar dig sol i ditt liv, grynings och morgonljus, dagsljus och skymningsljus och vila i månens sken. Jag önskar att ditt liv ska fyllas av liv och glädje, kraft att orka de stunder solen går i moln och hopp att molnen snart ska dra förbi. Jag önskar dig, mig och oss alla ett spännande och dynamiskt liv där vi får kasta skuggor på varandra och tillsammans bilda ett vackert mönster till glädje för oss och andra.

365 foton 2009 - Nr 365 Tvätt

Tänk vilken doft!

Parfymerade sköljmedel av alla slag kan aldrig slå doften av ren tvätt som torkats av vind och sol. Det är något särskilt med dé.

365 foton 2009 - Nr 114 Frukt för säsongen

"Vem som helst kan räkna

antalet kärnor i ett äpple.
Bara Gud kan räkna antalet
äpplen i en kärna."
(Robert H Schuller)

Outgrundliga möjligheter ligger gömda i varje äpple. Tänk om vi människor vore äpplen fyllda av kärnor att sättas i näringsrik jord tänk så mycket gott dessa kärnor skulle kunna resultera i. Outgrundliga möjligheter ligger gömda i oss och en handling kan till synes verka ringa men få en avgörande betydelse för den som får skörda frukten av handlingen. Kanske kan denna lilla kärna så småningom resultera till tröst, glädje, mättnad för någon annan och om denna frukt får spridas vidare till nya marker och nya jordar kommer det växa upp nya goda frukter för ytterligare andra.

Såg i dag filmen "Skicka vidare" en genialisk tanke om hur man kan förändra världen och göra den lite bättre. Så länge godheten finns kan man förändra och skapa nya möjligheter. Det bästa "Tack!" jag kan ge någon är att hjälpa någon annan. Jag tycker om den tanken, den är enkel men ack så svår, vi vill ju oftast skörda och äta våra egna äpplen själv även om jag redan har fått min korg fylld av andras äpplen.

Outgrundliga ogrundlighet må jag våga sprida ut mina kärnor av min frukt för att bli till skörd och glädje för andra. Må jag vara med och öppna upp och skapa nya möjligheter.

365 foton 2009 - Nr 210 Oops!

"Oops, med ett leende!"

(5-åriga systerdottern)

I sommar var jag barnvakt åt mina älskade systerdöttrar. När vi sitter i bilen (jag vet ännu inte vad som hände för de satt bak) hör jag stora tjejen säga "Oops, med ett leende!" Vilket underbart uttryck. Ibland händer det saker och vi kan inte annat än le åt eländet. Nu var det inget allvarligt som hände men ändå.

Härom veckan gick jag för att köpa pärlor till ännu ett par pulsvärmare och gick därifrån med alldeles för mycket garn som ska bli en kofta. Jag som för ett år sedan inte ens skulle tro mig själv att kunna sticka över huvudtaget. Bara för att en morgon överaska mig själv med att tänka att jag ska sticka ett par pulsvärmare. Jag håller mig forfarande till anonyma stickare, då jag inte riktigt vill erkänna att jag fallit för detta, och måste erkänna att jag ännu en gång har sjunkit ner i stickträsket och köpt ännu mera garn. Jag kan bara säga "Oops, med ett leende!" :)

365 foton 2009 - Nr 62 Dator

"Du loggas ut"

Datorer ett välsignat hjälpmedel vi skapat dokument och kan enkelt redigera det hela. Den skapar kontakt med människor, hjälper mig hålla kontakt med vänner som är långt borta ett klick så kan jag se dem, prata med dem kommunicera med dem. Minns att jag som barn hur Hedvig hade en bildtelefon det var lustigt men nu kan vi med hjälp av webkameror se och prata med varandra för dagens barn är det inget konstigt bara naturligt. "Va! Har ni inte alltid kunnat det?" Kommer de förundrat säga i framtiden.

Lika mycket som det är välsignat kan det också skapa irritation och ilska när de krånglar och man inte vet hur man ska hantera dem. Det är nyckfulla maskiner och helt plötsligt är du utloggad och allt du har skapat är en minne blott om man inte varit noga med att göra säkerhetskopior.

I veckan har mitt liv blivit raderat och det är sorgligt och trist men jag kan inte bli arg bara gräma mig lite och lära mig av mina misstag. Eller misstag och misstag, rättare sagt ta mig i kragen och göra de där säkerhetskopiorna som jag så många gånger tänkt men aldrig kommit mig för. Redan nu har jag skaffat mig möjlighet till backup.

Ibland tänker jag att kanske finns det en mening med allt. Kanske är det så att detta ska ge mig möjlighet till att börja om på nytt. Känner mig lite tom och bestulen på mitt liv, men alla dessa minnen är bevarade i mitt hjärta och där kan inget radera dem. Nu börjar något nytt! Ett nytt år med nya möjligheter ett glädjefyllt år önskar jag mig. Jag loggar in igen...